Sopemannen

Återseende av Sopemannen efter ca 20år.

Larsson, Gustav Harald Inge så hette han. Född 1/6 1932 i Tosterup (Kristianstads län, Skåne).

Han blev polis och gifte sig den 28/5 1955 med en tös som ibland passade mig i vårt hem i Svenstorp

Hon hette Hanna Louise Ingegärd och var född 29/3 1935 i Ystad (Malmöhus län, Skåne) och bodde som sagt i början på 1950-talet i Svenstorp.

Inge och Louise fick två döttrar Lise-Lotte f 1955 och Eva Marie f 1959

——————-

När far och mor hade behov av barnpassning så ställde Louise gärna upp eftersom då kunde hon samtidigt passa på att träffa sin fästman Inge. Jag var rätt så busig och det var inte lätt att få mig att vara stilla och lydig.

Jag hade en stor skräck för SOPEMANNEN och detta utnyttjade Louise och sade åt  mig att Inge var den som jag sett som sopemannen. Sopemannen var inte en sophämtare, för någon kommunal sophämtning fanns inte på den tiden, utan sopemannnen var en gubbe som kom en gång under våren och sopade asfalten ren från den grus som man halkbekämpat med under vintern.

Föreställ er… En traktor utan hytt, framtill är en stor roterande sopborste monterad och det ryker enormt när han sopar. Arbetskyddet  på den tiden var rätt så bristfälligt så han hade bara dragit en jutesäck med ett titthål över huvudet och ovankroppen för att slippa det värsta dammet. Bullret var högt och han kom bara en gång på varje sida av vägen. Det var alltså svårt att få kläm på vad det egentligen var som kom så dramatiskt rykande. Jag blev rädd och detta med sopemannen användes vid behov till nästa vår när det åter var dags att få en förnyad skräckupplevelse. Denna man kom alltså till min banpasseraska Louise och jag satt snäll som ett ljus……..

Min mor använde aldrig nagellack men det gjorde Louise när hon skulle göra sig fin inför träffarna med Inge.

En dag utryckte jag medkänsla med Louise genom att påstå för mor att ” Den där sopemannen är inte snäll till Louise för han verkar att bita henne i fingrarna så naglarna bloar. ” ( blöder)

De gifte sig trots detta på våren 1955 och sedan såg jag inte till Inge som flyttade runt till olika jobb som fjärdingsman.

Jag återsåg honom först i mitten av 1970-talet när jag var på en tremånaders sommarkommendering i Simrishamns Polisdistrikt. Inge jobbade då sedan länge i Simrishamn.  Vi hamnade i samma radiobil

Vå uppgift var att utgöra förtrupp till den stora Kiviksmarknads kommenderingen som skulle gå av stapeln dagen därpå.

Under hela kvällen och natten så tog vi emot olika raggargäng som kom från när och fjärran för att campa på den provisoriska campingplatsen mellan marknadsplasten och vägen som går in till Kivik nedanför backen.

Det var viktigt att de olika grupperingarna inte fick anvisade campingplatsen helt nära varandra så vi hade fullt sjå med diplomati och förhandlingar hela natten så de olika gängen blev åtskilda. När vi pustade ut på morgonen  åkte vi in till Kivik och handlade frallor och sedan ut till den lilla hamnen i Karakås där vi upplevde soluppgången över havet i öster. Sedan vi fikat åkte vi tillbaka till marknadsplatsen och till den upprättade polisstationen och lämnade av till en kommendering på ca 120 poliser.

Sedan var det dags att åka hem och sova. Sopemannen och jag , var för sig.